Att återskapa utdöda djur, är vi färdiga?

Föredrag på TED talks av Stewart Brand

Jag råkade stöta på ett intressant föredrag på TED talks där Steward Brand diskuterar genetisk pånyttfödelse av ett antal utdöda djurraser.

Vår kunskap om genetik kombinerat med god teknik för att extrahera DNA fragmen och sedan sätta ihop dessa fragment igen är idag tillräckligt god för att vi skall kunna återskapa utdöda djurarter.

Det finns redan nu exempel på att man kunnat klona det sista levande exemplaret av en art och få fram ett levande nytt exemplar genom att använda en närbesläktad art. Motsvarande teknik kan sannolikt användas för att stegvis återskapa djurarter från vilka vi endast har DNA från skinn eller ben. Exempel på detta är Mammut, Vandringsduva mm.

Wikipedia: Vandringsduva (Ectopistes migratorius) var en nordamerikansk duva som utrotades i början av 1900-talet, genom jakt och habitatförstöring. Arten var en flyttfågel som uppträdde i enorma flockar i östra och centrala Nordamerika. En observation från 1866 i södra Ontario beskriver en flock som var 1,6 km bred, 480 km lång och tog 14 timmar att passera och uppskattningsvis omfattade 3,5 miljarder individer.[2] Om uppskattningen stämmer omfattade flocken förmodligen merparten av den totala populationen vid denna tid.[3][4]

Tanken är att utnyttja en närbesläktad duvart så att vandringsduvans DNA stegvis införs i den existerande duvans genom. Då en tillräckligt god kopia av orginalet har erhållits, observera att det helt naturligt förekommer stora variationer inom en art, är tanken att använda brevduvor för att lära de nya oerfarna individerna av vandringsduva hur de borde flytta. Tanken är således att försöka utnyttja en annan art till att programmera in ett önskat beteende i den återskapade arten. Processen för att återskapa vandringsduvan visas i bilderna nedan:

re_create_passenger_pidgeon

Fig. 1  Den närbesläktade bandskärtade duvan används som modell och dess genom modifieras så att ett genom identiskt med vandringsduva skapas.

pidgeon_revival_plan1

Fig 2  Könsceller modifieras och befruktade ägg produceras med önskad DNA.

pidgeon_revival_plan2

Fig. 3  Det befruktade konstgjorda ägget kläcks varvid man får en vandringsduva.

pidgeon_revival_plan3

Fig. 4  Brevduvor används till en början för att visa de nyskapade vandringsduvorna hur de borde flytta. Det gamla beteendet måste inprogrammeras i den återskapade rasen för att också dess allmänna beteende skall bli korrekt.

Ett annat djur man aktivt jobbar med för att återskapa det är Uroxen.

Wikipedia:Uroxe (Bos primigenius) var ett stort oxdjur, numera utdött, som levde i Europa, Asien och Nordafrika. Tamboskap (Bos taurus) härstammar från uroxen.

Uroxen var betydligt större än de flesta varianter av nu existerande tamboskap. Mankhöjden var cirka 2 meter och vikten cirka 1.000 kg. För ungefär 8 000 år sedan domesticerades uroxen på flera platser. Uroxen ansågs som ett utmanande bytesdjur, vilket bidrog till utrotningen.

Den sista kända levande uroxen, en ko, dog 1627 i Jaktorówskogen i Polen.[1][2] Enligt uppgift skall ett dryckeshorn i Livrustkammaren i Stockholm vara tillverkat av hornet från den sista uroxen.[3]

Uroxen utmärktes av en lång, smal skalle med raka konturer och föga framträdande ögonhålor. Uroxen nådde en höjd över bogarna av omkring 1,8 meter. Under istiden förekom den endast i södra Europa, och först efter istiden utökades dess utbredningsområde över nordligare områden, och nådde då även Skandinaviska halvön.

Av bilder och beskrivningar som finns dokumenterade framgår, att uroxen saknade man och att hårets färg var svartbrun hos tjuren. Dess utbredningsområde omfattade Europa, Sibirien, Central– och främre Asien samt Nordafrika.

Under 1930-talet försökte bröderna Heinz och Lutz Heck i Münchens djurpark på uppdrag av Hermann Göring att rekonstruera uroxen genom ett medvetet avelsprogram som utgick ifrån ett flertal gamla oxraser, bland annat Skotsk höglandsboskap. Denna avkomma kallas ibland uroxar (se Heck-boskap), men trots att de påminner om hur uroxen såg ut, är de inte att betrakta som dess ättling mer än andra kor.[4]

Planerna är nu att utnyttja DNA från autentiska rester av uroxe för att återskapa ”riktig” uroxe. Man vill ha tillbaka Uroxen för att den antas ha en god inverkan på Europas skogar. Stora betande djur påverkar skogarna positivt.

Du kan lyssna på föredraget här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: