Tankar kring hur de gamla mästarna justerade sina instrument utan mätinstrument

Dagens massframställning av fioler fabriksmässigt ger en stor mängd vackert byggda fioler. Dagens kinesiska fioler köpta över eBay direkt från Kina är välbyggda och fungerar i allmänhet någorlunda bra då man betalar från $150 uppåt. Jag har dock aldrig upplevt att en billig kinesisk fiol skulle ha fungerat bra direkt, alla har krävt justeringar i form av ny ljudpinne, nytt stall etc.

En allmän uppfattning idag är att en äkta stradivarius är ett fantastiskt instrument. Det här är dock en sanning med modifikation. De kända mästarna byggde många instrument och bland dessa instrument varierade säkert kvaliteten. Tidens tand har säkert lett till att ett riktigt bra instrument har fått vård och underhåll genom århundradena. Ett dåligt instrument är inte intressant och det finns en stor risk att instrumentet råkar illa ut … tiden väljer alltså sannolikt ut de bästa instrumenten!

Det verkar rätt klart att de stora mästarna Amati, Guarneri, Stradivarius hade metoder för att med rätt stor säkerhet producera goda instrument. Vilka kan de verktyg ha varit som dessa byggare kan ha använt? Min personliga uppfattning är att det viktigaste mätinstrumentet var byggarens hörsel. Själva instrumentets dimensioner och därigenom kroppens volymresonans (Helmhozresonansen) är i praktiken fixerad genom den inre eller yttre byggform som användes vid byggandet samt av ljudhålens storlek. Byggformen gav också plattornas huvuddimensioner.

Locket på en fiol formges utifrån så att locket i ett tidigt skede får sin slutliga yttre form. Plattan gröps sedan ur så att den på de tunnaste ställena kan vara kring 2 mm tjock eller något mindre. Hur kunde man pålitligt gröpa ur locket så att man fick jämna ytor? Naturligtvis använde man ögon och fingar men det visar sig att man har mycket stor nytta av hörseln.  Då man knackar på ett fiollock i en bestämd punkt kommer man att höra en knacktonhöjd (jämför med t.ex. en stämbar puka, locket motsvarar trumskinnet). Det visar sig att tonen i locket kommer att sjunka då man tar bort material. Genom att hyvla och knacka på locket mellan hyvlingsomgångarna/sickling kan man med extremt god precision uppnå jämn tjocklet på ett område. Är tonen i ett område för hög, jämfört med vad man vill ha, vet man att tjockleken där måste minskas. Knackstämning ger en akustisk jämnhet där den mekaniska tjockleken hos locket kan variera i viss mån beroende av trämaterialets egenskaper, detta ser vi i uppmätta lock/botten. Man ser system i tjockleksmätningarna men det finns skenbart ”slumpmässiga” tjockleksvariationer. Variationerna betyder inte att byggaren skulle ha varit slarvig!

Då man använder knackning för tjocklekskontroll och är van att lyssna är steget inte långt till att gå vidare. Då locket görs ungefär jämntjockt säg 3 mm så visar det sig att olika delar av t.ex. locket då ljudhålen är utskurna, kommer att söka sig till olika knacktoner. Olika områden är naturligtvis falska sinsemellan. En spelman som spelar nyckelharpa eller hardangerfiol vet att instrumentet är dött om resonanssträngarna inte är stämda. Hur strängarna är stämda påverkar naturligtvis klangen men den viktigaste detaljen är att strängarna sinsemellan måste vara harmoniskt stämda. Jämför en hardangerfiol där antalet resonanssträngar är begränsat. Det finns kring tjugo olika sätt att stämma en hardangerfiol men om man inte stämmer resonanssträngarna d.v.s. lämnar dem på slumpmässiga toner så är instrumentet dött och ointressant.

En mycket naturlig fråga för en vetgirig byggare blir då naturligtvis att vad händer om jag medvetet stämmer olika områden av locket till olika harmoniska toner? Jämför med en trumma gjord av en ståltunna. Genom att forma olika områden korrekt får man ett slaginstrument som då man slår på olika punkter kommer att ge olika toner och där olika områden harmoniskt kommer att samverka då instrumentet spelas.

Vi vet att man ända sedan antiken kände till de matamatiska relationerna mellan unison, ters, kvart, kvint, septim och oktav. Man kände bra till att åtminstone ters, kvart, kvint och oktav gav fina harmonier … eftersom den typens harmonier användes i kyrkomusiken. Vad händer med ett stråkinstrument om vi stämmer lock och botten så att olika områden ges sinsemellan harmoniska tonhöjder? Man kan gissa att ju större svängande yta man har desto mera dominerande blir specifika övertoner som passar ihop med de stämda delarna.

Det finns ett antal byggare som har experimenterat med den här typen av avstämning av fioler, en är http://www.instrumentmaking.keithhillharpsichords.com/areatuninghints.html Keith Hill. Andra exempel går att finna på nätet. Det visar sig att då ett instrument stäms enligt t.ex. Hills schema så får man ofta mycket välklingande instrument som av musikern uppfattas som lättspelade eftersom tonen ”tänder” pålitligt. Att fioler stämda på detta sätt kan vara extremt bra framgår av att nya instrument kan betinga priser på över $40000.

Man kan enkelt kontrollera om ett gammalt instrument har stämts genom att försiktigt knacka på olika delar av locket. Erfarenheten visar att många gamla toppinstrument är stämda till specifika intervall.

Att stämma ett instrument är idag möjligt utan att plocka isär instrumentet vilket man var tvungen till tidigare. Genom att använda slipmedel på supermagneter är det inget större problem att stämma en färdigbyggd kinesisk fabriksfiol varvid klangen förbättras ofantligt. Man kan alltså göra den stämning som Hill ovan gör på ett losstaget lock på en stämd och spelbar fiol.

Rubriken säger att ovanstående gjordes utan mätinstrument. Det här är säkert en sanning med en viss modifikation. Man kände till ett ensträngat instrument man ute i byggderna använde som hjälp då man sjöng ”Psalmodikon”. Hill beskriver hur man enkelt kan bygga ett Psalmodikon med ett flyttbart stall. Då stallet flyttas kommer tonen att ändras och det är lätt att på instrumentet märka ut olika intervaller. Andra mätinstrument som har använts är motsvarigheter till xylofontungor d.v.s. man stämmer träbitar till önskade tonhöjder. Det är ofta lättare att uppfatta en tonhöjd då man knackar på en stämd trätunga eftersom tonens karaktär liknar tonen i locket i större grad.

Personligen har jag använt fiolen själv som mätinstrument. Grundtonen man startar från är ofta D (lockets grundarea) eller E (botten, nere under stränghållaren). Eftersom jag kan justera instrumentet i spelbart skick är det naturligt att stämma D-strängen till den ton jag vill stämma locket i. A-strängen stäms en kvint högre än den valda tonen. Genom att stryka med fingrarna på strängen eller genom att svagt knacka på strängen får jag en ton som kan jämföras med knacktonen.

Hur kan stämningen gå till? Följande artikel ger ett förslag till ett arbetsschema för att harmoniskt stämma en fiol.

2 svar to “Tankar kring hur de gamla mästarna justerade sina instrument utan mätinstrument”

  1. Robert Zuger Says:

    Det var en hel del att läsa om båda det ena och andra.
    Låst mig Er att fundera över följande:
    För att framställa en viss frekvens på en sträng måste denna ha en viss spänning vid en bestämd längd ökar eller minskar man längden ändras frekvensen vid bibehållen grundspänning på strängen.
    Instrumentet skall svara på vad som sker med strängen.
    Om det finns spänningstillstånd i instrumentet som svarar mot frekvensens spänningstillstånd kan den svara genom att bli aktiv och därvid uppstår ljud. Om det nu finns många spänningstillstånd inom ett bredd register så blir det ett bra instrument som svarar på de frekvenser som framställes på en eller annan sträng. Problemet är att kontrollera spänningstillståndet på locket som drivs av stallfötterna. Viktigt är då att kunna kontrollera vad som sker och hur det sker. MIn studie av instrumentet har varit och är inriktad på hur ett locks välvning skall vara konstruerat för att kunna får denna egenskap som vi kan påverka. Jag har kommit fram till att en violin inte är ett instrument utan två. Den övre delen mot halsen och den nedre mot stränghållaren. Det blir försatta i spänning genom att vad vi kallar för end block roterar varvid lockets två delar blir satt i spänning. Eftersom vi har att göra med anisotropisk material blir spänningen inte ett i ett område utan många i olika riktning. En viss frekvens från strängen aktiverar en viss del som kalls för mode (område som rör sig) Samtidigt rör sig även andra områden och därav kommer det spektra som vi kan avläsa. Hur det kan se ut när man tillverkar ett lock eller botten kan NI läse om på http://www.zuger.se
    Trimningen av spänningstillståndet gör man utifrån. Polering av lacken kan vara en metod på ett färdigt instrument annans på den trävitta violins lock och botten.

    • Lars Silén: Reflex och spegling Says:

      Tack för intressanta länkar. Jag kommer att läsa med stort intresse.
      /Lasse

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: