Justering av plattorna på en spelbar fiol

Jag har i tidigare artiklar diskuterat justering av stallet på en fiol så att man med en liten fil successivt justerar stallet så att önskad ton erhålls. Mellan varje slipning provspelas instrumentet. På motsvarande sätt kan fiolkroppen successivt justeras akustiskt genom inre slipning av det strängade, lackerade och spelbara instrumentet. Den stora frågan är då, naturligtvis, var skall jag slipa för att få fram en önskad ton?

Till alla läsare! Kom ihåg att den nedan beskrivna justeringsmetoden potentiellt är destruktiv. Om du inte förstår vad du gör så kan du snabbt och enkelt förstöra ett instrument. Ge dig inte på ett dyrt instrument. Om du vill testa mina metoder lönar det sig att köpa ett billigt instrument från Kina på ebay (jag har använt mig av ett tiotal fioler från kina som övningsmaterial) eller på en loppmarknad. Räkna med att du förstör några instrument innan du har lärt dig hur systemet fungerar! Allt du gör gör du helt på egen risk!

Hur skyddar jag lackytan vid slipningen. Då man slipar med magneter kommer den yttre magneten med slät yta att stryka över instrumentets lackade yta. För att undvika att repa instrumentet lönar det sig att skydda ytan. Jag har experimenterat med olika metoder. Den enklaste är att limma filt på den yttre magneten. Systemet fungerar väl en tid tills man råkar få ett sandkorn från slipmagneten att fastna i filten … resultatet blir otrevliga repor. Det är lätt gjort att få filten i den yttre magneten smutsig då man fiskar upp den inre magneten genom f-hålen. Följande försök var att placera den yttre magneten i en plastpåse som ofta kan bytas. Problemet är att plast ger upphov till förvånande stor friktion och det slits snabbt hål på påsen. Det bäst fungerande systemet visade sig vara vanligt papper. Friktionen mellan magnet och papper är låg varför slipningen är lätt att göra och papperet slits inte.

Var skall jag slipa? Det finns många olika kända metoder för att försöka förbättra tonen och jag uppfattar att de flesta innehåller vissa korn av sanning. Personligen uppfattar jag att jag har haft den största nyttan av att läsa  Martin Schleskes material om svängningsmoder i en fiol. En som jag uppfattar saken nära besläktad metod är area tuning d.v.s. man stämmer vissa områden på lock och botten till specifika intervall. Också Keith Hill har mycket intressant material på engelska. Min personliga uppfattning är att man kan sträva efter att få specifika svängningsmoder att fungera korrekt (Schleske) men detta hörs som klingande harmoniska intervall mellan olika områden (area tuning). Man bör ytterligare hålla i minnet att ”area tuning” i allmänhet har använts på de fria plattorna innan de lackas och limmas fast i sargen. Man kan alltså inte automatiskt överföra kunskapen från ”area tuning” till stämning av plattorna i ett färdigt instrument eftersom man vet att svängningsfrekvenserna för stämda områden ändras med kanske 5 till 10 Hz då plattorna lackas. Det färdiga instrumentet uppför sig inte som de lösa plattorna.

Typiska fel på billiga fioler

Min erfarenhet av billiga kinesiska massproducerade fioler är att de, om vi glömmer de extremt billiga skrotfiolerna på under $100, ofta är välbyggda men att plattorna är onödigt tjocka. Kinesiska fioler är dock mycket bättre än t.ex. Tjeckiska massproducerade fioler från 1970-talet. Då plattorna är alltför tjocka blir fiolen lätt mycket ”skrikig” under örat vilket gör den tröttande att spela. Problemet går ofta att justera i viss mån genom slipning av stallet, se separat artikel, men ofta är den enda lösningen att göra plattorna tunnare på vissa ställen. Vi skall nedan titta på några ställen det kan löna sig att slipa. Om du har en billig skrotfiol med tjocka plattor, vilket betyder att instrumentet är tungt, behöver du en inre slipmagnet med grovt slipmaterial. Jag har brukat använda grovleken 40.

Tonen är skrikig och basen svag och sträv

Problemet är tjocka plattor, både lock och botten kräver slipning.

Hur skulle jag hantera problemet?

fiol_lock_och_botten_mork_lenare

Fig. 1  Området vid A påverkar kraftigt hur lockets grundsvängningsmod kring basbjälken kommer igång. Genom att slipa området under A på insidan av fiolen mörknar tonen. Det är skäl att slipa mycket försiktigt. T.o.m. 5 – 10 drag hörs tydligt. Börja med att slipa endast några drag mellan provspelningarna. Om ingen effekt hörs ökar du successivt antalet slipdrag. Observera att det är mycket lätt gjort att genom att slipa här få tonen alltför mörk.

Efter slipning av området A har du nu en fiol som tänder bättre på g-strängen och basen är mustigare men den är eventuellt alltför mörk för din smak. Vad gör man?

Tonen är alltför mörk och murrig

Om locket vid tillverkningen tunnades ut allför mycket vid övre ändan av basbjälken eller om du slipade alltför mycket så blir tonen djup, mörk och alltför ”murrig” och den här tonen bär inte långt. Problemet beror på att lockets upphängning vid halsen har blivit alltför mjuk i förhållande till övriga svängande delar av locket. Vi måste helt enkelt kompensera detta på andra håll för att få balans. Observera att vi sannolikt ovan slipade bort någon hundradels millimeter d.v.s. om vi skulle ta loss locket och mäta lockets tjocklek så skulle slipningen vara omätbar … men vi hör resultatet tydligt.

Vi kompenserar den föregående slipningen genom att slipa vid B d.v.s. den andra upphängningspunkten vid andra ändan av basbjälken. Då vi betraktar var stallet och ljudpinnen står i förhållande till basbjälken verkar det klart att det längre avståndet från ljudpinne till halskanalen (A) bör påverka lägre frekvenser medan det kortare avståndet till området (B) bredvid stränghållaren bör påverka högre frekvenser. Slipning av området vid B förändrar tonen så att den blir ljusare och ”lenare”. Slipar vi alltför mycket här så kan tonen bli alltför ”snäll” vilket vi t.ex. kan kompensera med att slipa stallet (separat artikel) i örat under G-strängen eller i hjärtat under D-strängen.

Slipning av fiolens bottenplatta

Ofta är bottenplattan alltför tjock. Resultatet verkar vara en relativt skrikig ton vilket jag uppfattar som alltför svaga övertoner. Fiolen har ett skenbart kraftigt ljud under örat men den bär inte. Problemet kan åtgärdas genom att göra i princip samma justering som vi gjorde i locket tidigare. Vi justerar bottenplattans rörlighet i längdled vilket ger en klarare mindre skrikig ton.

fiol_botten

Området D skall vara tjockt, slipa inte detta område. Området C och området E slipas. Efter en viss slipning kan man då man successivt knackar i bottenplattan drån området D ner mot nedre ändan av fiolen börja höra att tonen först är låg, därefter stiger knacktonen ungefär mitt i området E för att igen sjunka då man närmar sig den nedre klossen/sargen. Jag har uppfattat att klangen blir bra om man söker ungefär samma knackton mitt i området E och mitt i området C. Då dessa toner passar ihop ”ringer” hela locket i stället för att vara dovt och kraftlöst.

Min uppfattning är att slipning/matchning av områdena C och E får igång ringtonen nummer 5 i bottenplattan. Den svängande moden nummer 5 har ungefär formen av en gitarrkropp och den ton vi hittar mitt i områdena C och E är knacktonen för antinoden för ringmoden nummer 5. Vi kan via knackning följa antinoden i sidled genom E och C och ner längs sidorna kanske 10-15 mm från sargen. Jag uppfattar att fiolens klang förbättras då man slipar knacktonen i denna antinod så att knacktonerna är någorlunda lika. En absolut balans fås inte eftersom ljudpinnen gör bottenplattan osymmetrisk. Ofta är knacktonerna i denna ringmod väldigt olika, slipning på ett ställe med hög ton sänker tonen.

Kom ihåg att slipa endast lite i taget och spela instrumentet mellan slipningarna. Jag brukar slipa 20, 40, 60, 80 eller hundra drag framåt och tillbaka. En bra startpunkt är att slipa tio eller tjugo drag och därefter provspela. Rätt snabbt får man en känsla av hur mycket slipande det specifika instrument man jobbar med behöver. Börja försiktigt, man kan inte backa!

Resultatet av matchningen blir en klar men inte skrikig ton.  Om man har slipat punkten B i locket ovan så mycket att tonen har blivit alltför len kan det löna sig att slipa C och E och se om detta korrigerar situationen. Efter slipning av lock och botten i de angivna punkterna har instrumentet sannolikt blivit betydligt bättre än före slipningen gällande både ljudfärg och ljudstyrka.

I senare artiklar kommer jag att behandla hur man lägger till en mera ”metallisk” klang i tonen om tonen har blivit allför snäll och menlös.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: