Knacktoner och intervall

Många trimningsmetoder för fioler bygger på att man stämmer fiolens olika delar till specifika tonhöjder och att fiolens olika delar sinsemellan stäms till olika (oftast) harmoniska intervall. Det här låter ju enkelt kan man tycka. Man knackar och lyssnar och efter en del arbete har man ett instrument som är perfekt stämt …

Problemet är att det inte är riktigt så lätt. Då man knackar på t.ex. symmetriska punkter i bottnen eller locket hör man relativt lätt att tonerna i de olika punkterna är olika men det kan ibland vara mycket svårt att uppfatta om den ena tonen är högre eller lägre än den andra trots att de tydligt ligger på olika tonhöjder.

Det allmänna råd man ofta får är att föreställa sig att den första tonen är grundton och att man jämför den andra tonen med grundtonen. Man byter därefter mentalt ordningsföljden så att hjärnan föreställer sig att den andra tonen är grundton/startton och att man jämför den första tonen med denna grundton. Orsaken till problemet är att knacktoner innehåller mycket brus d.v.s. det ingår flera olika toner som kan vara nästan lika starka.

knackton

Bilden visar knacktonen från bottnen av en Guarnerikopia. Vi ser att det finns två kraftiga toppar, den första ligger vid D4=288 Hz och man kunde vänta sig att det här är den ”självklara ton man hör”. Problemet är dock att vi har en ännu högre topp vid A#4=469 Hz. Då man lyssnar kan man höra tonen A# antingen under eller över tonen D. Vad händer?

Sannolikt är problemet att det finns en svag A#3 topp strax vänster om toppen D4. Hjärnan kan alltså tolka knacktonen som ett A#3 med en stark överton A#4 vilket betyder att hjärnan hör ett A#3, eller D4 eller A#4.

Hur kan man hjälpa hjärnan att höra knacktonerna

En möjlighet är att med hjälp av Audacity skapa ett musikinstrument som producerar knacktoner och t.o.m. knacktoner från det instrument man vill stämma! Det visar sig att det är mycket enkelt att skapa sig egna referenstoner. Man spelar in några knacktoner och väljer ut en knackton som låter ren utan dubbelknackning etc. Skapa ett nytt ljudspår och kopiera in den valda knacktonen i ett antal kopior på det nya spåret. Välj nu ut t.ex. kopia nummer två (måla) och använd Effect/Change Pitch. Höj t.ex. knackningens tonhöjd med ett halvt tonsteg. Välj följande knackningskopia och höj tonhöjden med ett tonsteg o.s.v. Resultatet blir en serie knackningar med ökande tonhöjd men skapade utgående från den komponent du försöker stämma. Det är mycket lättare att höra skillnaden i tonhöjd då referensinstrumentet d.v.s. våra självskapade knackningar i stigande tonhöjd har ungeför samma tonkaraktär.

Vårt hjälpmedel motsvarar ett mekaniskt hjälpmedel som ibland har använts vid instrumentbygge. Man kan skära till en serie trätungor som man knackar på ungefär som en xylofon. En svängande trätunga har en tonkaraktär som ligger närmare en knackning än om man t.ex. försöker jämföra knackningen med en ton på ett piano.

Om man har en synt med midianslutning så kan man enkelt gå ett steg längre. På nätet finns instruktioner för hur man skapar samplade midi instrument. Vi genererar helt enkelt en serie knackningar i stigande tonhöjd och skapar ett midi-instrument som vi kan spela med synten. Vi kan då enkelt knacka på fiolen vi trimmar och direkt söka den närmaste knacktonen på syntens tangentbord!

Etiketter: , ,

2 svar to “Knacktoner och intervall”

  1. Robert Zuger Says:

    Hi, Jag är intresserat att läsa hur du vill beskriva hur en violin formändras när strängspänning startar att deformera violin kroppen. Vad ändras i förhållande till vad?
    Mvh
    Robert

  2. Lars Silén: Reflex och spegling Says:

    Det är mycket svårt att ge ETT svar på frågan. Deformationerna beror av hur styva främst lock och botten är. Situationen kompliceras ytterligare av att plattorna inte är jämnstyva d.v.s. man kan få ytterligare lokala deformationer om man har gjort någon specifik punkt väldigt tunn.

    Antag att vi har en fiol med ett tjockt botten (alltså styvt) som vi kan anta att inte deformeras alls och kombinerar detta med ett tunnt lock. Strängspänningen kommer då att försöka klämma ihop locket i längdled. Om vi ytterligare antar att lockets mittdel är relativt tjockt så att lockets mittdel inte trycks ihop av stallet så kan defomationen leda till att lockets mitt stiger vilket man kan se så att stränhghöjden ökar. Samma effekt kan också leda till att ljudpinnen blir lös efter några månader.

    Antag att vi har ett tunnt lock som vi kombinerar med ett tunnt botten. Vi kan då få en situation där locket, då tillräckligt stöd via ljudpinnen saknas, trycks ned vid stallet och vi ser detta så att stränghöjden sjunker. Jag har sett den här effekten på en Viola d’Amore.

    Det går att diskutera sig igenom också andra skenarier men det kan vara svårt att ”gissa” rätt. Det är inte utan orsak man använder tumregler för plattornas tjocklekar. Går man utanför de normala tjocklekarna kan det vara skäl att låta instrumentet vila strängat i ett år eller två för att man inte plötsligt får tillbaka ett instrument som kraftigt har ändrat form och som kan vara besvärligt att fixa.

    Jag har ett instrument av Guarnerityp som ämdrade form så att stränghöjden minskade signifikant. Lösningen var att ta loss locket vid halsen och lägga en kil mellan hals och lock för att justera halsvinkel och göra instrumetet spelbart.

    Notera dock igen att stränghöjden både kan stiga eller sjunka beroende av vilka delar av instrumetet som ändrar form.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: