En kontroversiell cancermedicin Amygdalin/laetril

Den ”heliga gralen” gällande bot för cancer är att hitta en medicin som endast angriper cancer utan att överhuvudtaget påverka övriga celler negativt. Varje år undersöker man en stor mängd nya kemiska föreningar som kunde användas som cellgifter vid cancerbehandling och varje år konstaterar man att mängder av lovande mediciner trots allt inte var så bra eller så har de den tråkiga bieffekten att man nog får bort cancern men att patieten dör stax efterår vilket ju inte är riktigt önskvärt.

Inledning och bakgrund

Det finns många åsikter om vad som förorsakar cancer. Man har inom skolmedicinen satsat något hundratal miljarder dollar på att hitta en genetisk orsak till cancer. Den gängse uppfattningen inom skolmedicinen verkar vara att cancer uppstår slumpmässigt till följd av slumpmässiga genetiska förändringar i någon cell med resultatet att cellen börjar dela sig okontrollerat. Då en grupp celler delar sig okontrollerat så uppstår det en svulst/tumör som beroende av var den befinner sig kan skada individen på olika sätt. Jag är inte här intresserad av vilka skadorna kan vara.

Om cancer uppstår till följd av slumpmässiga genetiska skador bör olika cancerformer ha väldigt lite med varandra att göra eftersom grunden antas vara genetiska mutationer. Det visar sig dock att det finns vissa gemensamma egenskaper hos många (alla?) cancerformer som gör att man kan använda dessa egenskaper för diagnos och detektering av cancer. En spännande egenskap är att cancer verkar ha en omåttlig aptit på socker. En cancertumör använder upp till 15 – 16 ggr mera socker än en normal cell. Sockret används dessutom extremt ineffektivt så att det bryts ner anaerobt (utan syre) till mjölksyra i stället för att brytas ned till vatten och koldioxid. Eftersom svulsten ger ifrån sig stora mängder mjölksyra så kommer halten av mjölksyra i blodet att stiga vilket kroppen tolkar som on den utsatts för en extrem fysisk ansträngning d.v.s. mjölksyran gör att kroppen uppfattar sig som extremt trött. Mjölksyran förs av blodet till levern där den behandlas så att det av den produceras socker … som tumören kan använda.

Hur vet vi att en tumör har en våldsam aptit på socker? Dagens medicin använder sig av tumörens aptit på socker för att detektera var det finns tumörer. Man ger patienten en dos socker märkt med någon lämplig radioaktiv isotop. Man kan efter en stund scanna av hela patientens kropp och de platser där man hittar koncentrationer av radioaktivt socker är platser där det sannolikt finns en tumör.

Området runt tumören och i tumören tenderar att ha en dålig syrsättning och vävnaderna är surare d.v.s. har ett lägre pH än omgivningen.

Vi vet med säkerhet att den genetiska förklaringen till cancer åtminstone inte kan vara hela förklaringen eftersom vissa virus både hos människor och djur ökar risken för specifika cancerformer. Det finns också åsikter om att cancer eventuellt kunde vara resultat av en svampinfektion. En representant för den här synen är bl.a. den kontroversiella italienska läkaren Simonchelli som något tillspetsat konstaterar att all cancer är svamp …

Var hittar vi organismer som har en motsvarande sockeranvändning som en cancersvulst? Det visar sig att olika typer av svampar, mögel och vissa bakterier har en förkärlek för en sur miljö med begränsad tillgång till syre. De här organismerna utsöndrar ofta kraftiga gifter som används för att hålla andra bakterier borta genom kemisk krigföring. Ett välkänt exempel är penicillin som utsöndras av svamp/mögel och som dödar eventuella konkurrerande bakterier. Eftersom svamp och mögel lever på socker och med socker besläktade ämnen t.ex. cellulosa i trä så har de här organismerna en förmåga att producera enzymer som bryter loss sockergrupper ur olika kemiska föreningar. Ett sådant enzym är beta-glucosidas som bryter loss två sockermolekyler från ett större komplex.

Hur ta död på cancer

Om man antar att cancern är beroende av stora mängder socker så verkar det naturligt att behandla en cancertumör med ett ämne där man har kopplat ihop några sockermolekyler (lockbete) med något lämpligt cellgift. Om man kan lura en cancercell att ta upp kombinationsmolekylen eftersom den innehåller socker och lura cellen att bryta loss sockret så kommer gifterna att frigöras och i bästa fall så dör cancercellen. Finns det någon lämpligt kemiskt komplex som skulle ha de här egenskaperna?

Det visar sig att ett stort antal olika fruktkärnor innehåller varierande mängder av ämnet Amygdalin som består av två sockermolekyler kopplade till en cyanidgrupp och benzaldehyd. Båda de senare är giftiga och dessutom förstärker gifterna varandra.

Hur förväntas då amygdalin fungera? Man antar att amygdalin förs runt i kroppen med blodet och cancerceller kommer att detektera att Amygdalinet innehåller två sockergrupper! Amygdalinmolekylen dras in i cancercellen som använder självproducerat beta-glucosidas till att bryta loss sockret från Amygdalinet. Resultatet är att det samtidigt frigörs cyanid och benzaldehyd vilka förgiftar cellen så att den aktiverar apotosis d.v.s. programmerad celldöd. Normala celler producerar inte det behövliga enzymet beta-glucosidas och kan följaktligen inte bryta loss sockret och aktivera giftlasten. Amygdalin är således inte giftigt för normala celler.

Mekanismen bakom hur Amygdalin fungerar verkar mycket lättförståelig och extremt effektiv. Vi har ett ämne som i huvudsak påverkar endast cancervävnad utan att skada friska celler. Finns det då belägg för att Amygdalin kan fungera som cancermedicin?

Det visar sig att det finns ett folk, Hunzas, i Himalaya som ofta lever till långt över hundra år. Denna folkgrupp har fram till vår tid varit totalt förskonad från cancer, varför? Nyckeln torde vara att människorna i denna folkgrupp odlar mycket apprikos och antalet apprikosträd är en mätare på en människas rikedom. Människorna här äter inte bara fruktköttet utan de bryter upp nöten inne i frukten och äter fröet … som är mycket rikt på Amygdalin. Hunzas kan äta upp till 70 – 80 aprikoskärnor per dag utan några biverkningar annat än att cancer är okänt och att människor lever till en hög ålder.

Varför används inte Amygdalin av läkare

Amygdalin har undersökts från 1950-talet fram till ca. 1970 då ämnet i USA efter framstötar från läkemedelsindustrin förbjöds. Fram till ca. 1970 publicerades ett rätt stort antal rapporter över mycket lyckad cancerbehandling med amygdalin. Efter detta har man betonat att Amygdalin innehåller cyanid och således bör vara ett dödligt gift … detta motsvarar en situation där man säger att vanligt koksalt NaCl innehåller klor (klorgas användes som stridsgas under första världskriget) och således bör salt vara extremt farligt … vilket är total smörja.

Det är ett känt faktum att man inte kan äta ett stort antal aprikoskärnor på en gång utan att bli sjuk! Orsaken är att vi i tarmen har bakterier och svamp som kan producera beta-glucosidas som alltså frigör cyanid i tarmen. Stora mängder cyanid är inte bra … det är ett dödligt gift! Lösningen är enkel. Man börjar äta aprikoskärnor försiktigt i små mängder t.ex. en kärna på morgonen och en annan på kvällen. Följande dag ökar man dosen om inga biverkningar uppträder. Man kan då ta t.ex. en kärna tre gånger under en dag (tuggas). Under några dagars tid höjer man successivt dosen tills man når den önskade nivån. Resultatet är antagligen att tarmfloran påverkas så att bakterier/svamp som kan frigöra cyanid minskar och då minskar samtidigt mängden i tarmen frigjord cyanid. I stället kommer Amygdalin in i kroppen och börjar småningom nå cancern.

Det är intressant att notera att demoniseringen av Amygdalin/aprikoskärnor helt tydligt är en bluff avsedd att förhindra att Amygdalin används som cancermedicin. Hur vet man det? Jag har inte cancer men jag har av rent intresse provat på att tugga på aprikoskärnor. Jag har idag kommit upp till ca. 30 kärnor per dag vilket enligt skolmedicinen motsvarar ca. 50 mg cyanid … samtidigt är detta en LD50 dos där 50% av de individer som utsätts för en sådan dos dör 😉 . Slutsatsen är naturligtvis att skolmedicinens påstående att amygdalin snabbt bryts ner i tarmen inte kan stämma. Om amygdalin snabbt skulle brytas ner skulle jag ha råkat ut för akut cyanidförgiftning men jag lever och mår mycket bra.

Hur kan man påverka cancerns tillväxt

Vi såg ovan att en cancersvulst har följande egenskaper:

  • Cancern har en extrem aptit på socker
  • Tumören och området kring den är dåligt syresatt
  • Tumören och området omkring den är surare än friska vävnader

Ovanstående ger en rätt självklar metod för att minska tumörens tillväxt och i bästa fall eliminera den helt.

Steg 1.

Sätt tumören på svältkur genom att möjligast kraftigt minska på allt intag av socker och andra snabba kolhydrater såsom vitt mjöl, vitt bröd etc. Socker och kolhydrater byts ut mot grönsaker som är fattiga på kolhydrater och energin tas i stället från ett ökat fettintag. Notera att t.ex. kokosfett innehåller fettsyror som kroppen kan använda direkt i stället för det vanliga bränslet socker. Den diet som behövs kallas low carbon high fat.

Steg 2.

Balansera upp kroppens pH. Blodets pH hålls hela tiden vid pH 7,35 – pH 7,45 eftersom detta är livsviktigt då andningen kräver att surheten ligger inom detta intervall. Många menar att blodets mycket stabila pH betyder att kroppen alltid kan reglera pH och att all yttre hjälp är båg. Situationen är dock den att kroppen för att hålla blodets pH på en korrekt nivå tar buffertämnen där de finns att tillgå från andra delar av kroppen bl.a. benstommen. Andra organ har inte lika stringenta krav på pH och överlever även om pH sjunker betydligt. Man kan hjälpa upp situationen genom att t.ex. dricka vatten med små mängder tillsatt matsoda (1/2 tesked på ett glas). Det är skäl att inte överdriva detta eftersom stora mängder matsoda kan ge upphov till njursten baserade på calcium … på samma sätt som ett lågt pH värde (surt) kan ge stenar av urinsyra. Den gyllene medelvägen gäller som alltid. Om pH regleringen fungerar så blir livsmiljön sämre för cancersvulsten vilket ger immunsystemet bättre möjligheter att rå på den … detta är åtminstone resonemanget.

Steg 3.

Börja äta aprikoskärnor, eller äppelkärnor eller andra kärnor som innehåller vettiga mängder Amygdalin. Kärnorna skall tuggas eller mosas for att amygdalin skall kunna tas upp av kroppen. Kärnor som innehåller amygdalin smakar bittert. Sockermolekylerna fungerar som lockbete som lockar cancercellen att ta in amygdalinmolekylen. Cancercellen har tillgång till ett enzym, beta-glucosidas, som bryter upp amygdalinet i socker och gift vilket skapar kaos i cancercellen som dör.

Intressanta länkar:

http://www.naturalnews.com/035554_laetrile_cancer_cure_cyanide.html

Notera att man i nedanstående länk anger att LD50 för cyanid via födan ligger på 50 – 200 mg. Det här visar helt klart att Amygdalin inte uppför sig som cyanid. Jag har utan problem, alltså inga som helst symptom, ätit över 30 aprikoskärnor. Dessa aprikoskärnor bör i medeltal motsvara ungefär 50 mg cyanid om man antar att kroppen genast bryter ner dem. Varför har jag inte blivit akut sjuk om den medicinska propagandan är korrekt. Notera att mycket större doser än 30 kärnor är möjliga utan bieffekter. Slutsatsen är att kroppen normalt inte bryter ned amygdalinet så att fri cyanid uppstår annat än i början av en kur då det kan finnas bakterier i tarmen som producerar det enzym som behövs för att låsa upp amygdalinet. Då man påbörjar kuren med en mycket liten mängd aprikoskärnor så kommer man att slå ut de bakterier som producerar beta-glucosidas. Efter några dagar kommer inte längre cyanid att uppstå eftersom de behövliga bakterierna inte längre finns.

http://www.cyanidecode.org/cyanide-facts/environmental-health-effects

Så här beskrivs Amygdalin i Wikipedia.

http://en.wikipedia.org/wiki/Amygdalin

Jämför ovanstående vikipediaartikel med nedanstående rapport. Som konstaterar:

All agree that it is a characteristically harmless substance when administered intravenously under medical supervision and that orally, therapeutic dosages can be tolerated. On the other hand, they all report definite palliative and anti-tumor effects even in patients with cancer in terminal stages. Already mentioned are the great numbers of scientific studies which, in animals, have shown the antineoplastic effect of AMYGDALIN during the last 25 years. In this section, summaries of the results of the clinical studies performed by Dr. Ernesto Contreras Rodriguez and his associates at the Centro Medico y Hospital Del Mar, Playas de Tijuana, B.C.N., Mexico, are included …

Some 420 patients with cancer in advanced stages and 90 healthy volunteers were exposed to AMYGDALIN in intravenous dosages of up to 21g, or 2g orally, per day, tolerated perfectly without evidence of toxicity, acute or chronic (six month study). The palliative effect was apparent in those patients who were not able to tolerate any kind of conventional treatment.

Survival to twelve months and the median survival were better than those of the historic controls used for comparative analysis, both from the diagnosis and from the date of first treatment. When the results were compared with some of the better series reported using of radiotherapy and/or chemotherapy, the results with AMYGDALIN were as good, or better, according to the histopathologic type, stage and functional capacity (Karnofsky Performance Status). The survival to twelve months from the diagnosis was 55.25% (142 of 257 patients) and 34.63% from the first use of AMYGDALIN (89 of 257 patients). The median survival was 59.45 weeks from the diagnosis and 35.76% from the first dose of AMYGDALIN. Most other literature reports a median survival of 25 weeks for patients with inoperable lung cancer.

http://worldwithoutcancer.org.uk/studies-research-more-documented-evidence/amygdalin-laetrile-b-17/

Ovanstående resultat kan med fördel jämföras med följande studie på möss som påstås visa att ämnet inte har någon som helst effekt. Det vore mycket intressant se om nedanstående försök är reproducerbart. Det här är den rapport som har använts av läkemedelsindustrin till att demonisera amygdalin. Hill & al.:

http://www.google.fi/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&source=web&cd=1&ved=0CCgQFjAA&url=http%3A%2F%2Fcancerres.aacrjournals.org%2Fcontent%2F36%2F6%2F2102.full.pdf&ei=FbU8VMGdDoTMyAPPj4HoDA&usg=AFQjCNHESdXi3U6GYsMep0xG5tKhn1cddw&bvm=bv.77412846,d.bGQ

Notera hur det fortfarande finns ett verkligt intresse för amygdalin trots att man påstår att ämnet inte har någon effekt.

http://www.cancerjournal.net/article.asp?issn=0973-1482;year=2014;volume=10;issue=5;spage=3;epage=7;aulast=Song

Experiment på råttor har gjorts för att bestämma det såkallade LD50 värdet d.v.s. den dos Amygdalin som leder till att 50% av råttorna dör. Resultatet var 530 mg/kg kroppsvikt då ämnet ges genom munnen. Motsvarande dos för en människa som väger 80 kg skulle då vara 42 g amygdalin/dag. Det är också intressant att se att man bestämmer LD50 dosen utan någon ”inkörningsperiod”. Varför gör man så? Alla alternativa användare betonar vikten av att långsamt öka dosen för att inte amygdalin skall ge bieffekter. Det är välkänt att dosen för intravenöst given amygdalin ligger mycket högre eftersom upplåsningsenzymet inte normalt bildas i kroppen.

http://www.cancerjournal.net/article.asp?issn=0973-1482;year=2014;volume=10;issue=5;spage=3;epage=7;aulast=Song

Locket läggs på …

http://www.cancerdefeated.com/newsletters/The-Laetrile-Cover-Up.html

Etiketter: , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: