Posts Tagged ‘cancer’

Experiment med C-vitamin, matsoda urinvägsinfektion och gikt

09/10/2015

Nobelpristagaren Linus Pauling (1901 – 1994) såg C-vitamin som ett extremt viktigt ämne vid behandling av flera olika sjukdomar. Pauling som var kemist, inte läkare, använde stora doser vitamin C från 4 – 18g per dag för att behandla bl.a. hjärtsjukdomar (åderförkalkning). Paulings dos ligger på kanske 40 – 50 ggr den dagliga dosen rekommenderad av skolmedicinen (75 mg/dag).

220px-L_Pauling

Nobelpristagaren, kemisten, Linus Pauling. Pauling ansåg att stora doser C-vitamin var nyttigt mot diverse åkommor. Bilden är från Wikipedia.

Linus Paulings tankar var inte okontroversiella. Extremt stora doser C-vitamin kan ge problem i form av t.ex. njursten. Allmänt gäller dock att C-vitamin eftersom det är vattenlösligt kommer att spolas ut med urinen utan att ge symptom, mera om detta nedan.

Jag har under senare år två gånger råkat ut för urinvägsinfektion som sköttes konventionellt med antibiotika. Då jag för en tid sedan började känna av symptom ville jag inte i onödan gå igenom en antibiotikakur igen och beslöt att försöka åtgärda problemet på ett alternativt sätt. Tanken var att avsiktligt sänka pH betydligt i urinen genom att ta relativt stora doser C-vitamin. Doser på ca. 2g under ett par dagars tid eliminerade symptomen och mätning av pH visade att urinens pH låg på ca. 5,6 d.v.s. relativt surt. Jag beslöt att fortsätta med de höga C-vitamindoserna en tid för att stabilisera det ursprungliga problemet och för att helt enkelt se vad som skulle hända.

För några dagar sedan blev det plötsligt kallt med temperaturer kring noll grader och jag började använda handskar för att inte frysa om händerna. Jag gillar att äta olika typer av österländsk mat samt också rätt mycket ägg och bacon. Igår gick jag ut med hunden och passade på att kolla en del saker på nätet under promenaden på mobiltelefonen. Jag hade telefonen i höger hand utan handske och hundens koppel i vänster hand med hanske. Resultatet blev:

Någon timme senare började jag ha tydligt ont i den andra leden på högra handens tumme. Smärtan var först obestämd och senare mot kvällen kändes det som om man med tummen i vissa lägen hade stuckit en stoppnål genom ifrågavarande led … inte alls trevligt.

Vad hade hänt? Min tolkning av situationen är att de stora doserna C-vitamin hade påverkat pH ute i vävnaderna så att det fanns en relativt hög koncentration fri urinsyra ute i vävnaderna. Då högra handen kyldes ner så kristalliserades urinsyra i det kalla området och det råkade sig så att den värst drabbade leden råkade vara tummens andra led från tumspetsen.

Min persdonliga diagnos utgående från kännedom om vad jag ätit, kyla och de stora C-vitamindoserna, inte verifierad av läkare, är att symptomen pekade på gikt d.v.s. utfällning av urinsyra som skapar vassa kristaller i leden. Lösningen borde då logiskt vara att minska på syraöverskottet och på detta sätt lösa upp kristallerna vilket bör eliminera problemet.

Jag stoppade C-vitaminintaget och drack ett glas vatten med en halv tesked matsoda. Efter ett par timmar försvann symptomen nästan helt. Ett andra glas på morgonen har eliminerat symptomen helt.

Konklusion

Stora doser C-vitamin kräver att man balanserar syran med lämplig kost. Dessutom kan eventuellt matsoda behövas för att balansera upp pH till en lämplig nivå. Notera att Pauling använde matsoda för att balansera stora C-vitamindoser, tanken är alltså inte min.

Risker

Det finns vissa indikationer på att rökare som intar stora doser C-vitamin kan ha en förhöjd risk för cancer. Min uppfattning är att alla faktorer som sänker kroppens pH kan vara riskabla på längre sikt. Jag tänker på nobelpristagaren i medicin Otto Warburg som konstaterade att man genom att försvåra cellers syreomsättning (andning) kan göra vilken cell som helst till en cancercell. Syreomsättningen är en funktion av blodets pH och detta är en orsak till att blodets ph hålls konstant inom snäva gränser. Om pH stiger för högt … eller sjunker för lågt så dör man! Det är naturligt att kroppen då har flera inbyggda säkerhetssystem för att kroppen skall överleva.

180px-Otto_Warburg

Otto Warburg nobelpristagare i medicin på 1930-talet. Påstod att vilken cell som helst kan göras till en cancercell genom att försvåra cellens syreomsättning. Bilden är från Wikipedia.

Då blodets pH sjunker alltför lågt så hanterar kroppen saken genom att göra sig av med koldioxid vilket höjer pH genom att koldioxid försvinner och det blir kvar alkalisk ”aska” av organiskt material som bryts ned. Om pH stiger för högt så utsöndrar kroppen alkaliska ämnen via njurarna. Då man läser vissa läkares kritik av pH-kontroll så verkar argumentet vara att eftersom blodets pH hålls justerat inom snäva gränser så kan inte pH vara något problem d.v.s. hela kroppen hålls inom samma snäva pH-gränser. Min uppfattning är att argumentet är extremt svagt. Lokalt kan pH ligga på helt andra nivåer än i blodet. Man behöver endast tänka på matsmätningen där extremt låga pH nivåer förekommer. Likaså kan man tänka på benstommen som i princip kan uppfattas som en alkalisk reserv.

Vad händer då pH lokalt blir alltför lågt eller alternativt då syresättningen av celler blir otillräcklig till följd av t.ex. hård fysisk aktivitet? En cell som får allför lite syre kan gå över till en nödmetabolism där socker, i stället för att tillsammans med syre brytas ned till vatten och koldioxid, förvandlas till mjölksyra men via en ineffektiv process som ger ut endast 1/16 and den energimängd man skulle ha fått med syre. Mjölksyran sänker pH ytterligare vilket inte är bra för cellens syresättning.

En cell som har kommit in i mjölksyremoden kan börja aktivera gamla gener från tiden då cellen var en encellig organism vilket leder till att den börjar dela sig okontrollerat … vilket kan ge cancer. Varje gång en cell går över i mjölksyremoden så utgör detta en risk och ju längre perioder celler använder sig av mjölksyremetabolism desto större är risken för regression (”mutation”) som kan synas som cancer. Det är i detta sammanhang intressant att se hur vanlig cancer är hos idrottare i uthållighetssporter såsom ishockeyspelare. Är orsaken helt enkelt den att dessa personer tvingar delar av kroppen att använda mjölksyremetabolism under relativt långa perioder vilket ökar risken för att något går snett. Risken ökar eventuellt till följd av att dessa idrottare konsumerar mycket sädesprodukter för att få snabb energi.

Spekulationer

Vad händer om man under lång tid t.ex. äter mat som tenderar att sänka blodets/kroppens pH? Eftersom blodets pH borde ligga någonstans mellan 7,35 och 7,45 för att andningen skall fungera så kommer kroppen:

  1. Att använda andningen och koldioxidomsättningen tillsammans med njurarna för att reglera blodets pH.
  2. Om (1) inte är tillräckligt och pH sjunker så måste det finnas nödlösningar där kroppen t.ex. börjar ta buffertämnen ur olika organ för att blodets pH skall kunna hållas på en tillräckligt hög nivå. På sikt kan stöld av buffertämnen leda till skador på olika organ men detta spelar ingen roll om döden annars skulle komma mycket snabbt.
  3. Organ från vilka alkaliska buffertämnen tas bör få lägre pH vilket leder till sämre syreomsättning. Resultatet bör vara att vissa celler eventuellt tvingas in i nödmod (mjölksyra) vilket ökar risken för cancer. Varifrån buffertämnen stjäls är antagligen delvis en fysiologisk slumt vilket förklarar varför cancer i såfall uppstår på olika håll i kroppen och inte varje gång i samma organ.

En naturlig åtgärd för att underlätta arbetet för kroppen vore då att modifiera kosten så att den producerar mera alkalisk aska vilket på sikt löser problemet. Alternativt kan t.ex. matsoda i vatten användas.

Modernt kvacksalveri?

17/10/2014

Vi lever i en intressant värld. Pengar betyder alltid mycket mer än människoliv. Om en medicin inte kan patenteras d.v.s. tillverkaren kan inte få lagligt monopol på den så finns det ingen anledning att tillverka den även om dess effekt är hur bra som helst.

Den här videon är vämjelig och visar tydligt på den oheliga alliansen mellan medicinska storföretag och myndigheter. Notera att likheterna med myndighetsaktiviteten för att förbjuda Amygdalin. Skillnaden är att man lyckades förbjuda Amygdalin medan Antineoplaston inte gick lika lätt att sopa under mattan. Det obehagligaste är att människoliv tydligen inte har någon som helst betydelse … det är endast storföretagens pengar som är viktiga.

Om nedanstående video innehåller ens en liten gnutta sanning kan man med rätt fråga sig om de verkliga kvacksalvarna hittas inom skolmedicinen.

Se också:

http://articles.mercola.com/sites/articles/archive/2011/06/11/burzynski-the-movie.aspx

 

 

En kontroversiell cancermedicin Amygdalin/laetril

14/10/2014

Den ”heliga gralen” gällande bot för cancer är att hitta en medicin som endast angriper cancer utan att överhuvudtaget påverka övriga celler negativt. Varje år undersöker man en stor mängd nya kemiska föreningar som kunde användas som cellgifter vid cancerbehandling och varje år konstaterar man att mängder av lovande mediciner trots allt inte var så bra eller så har de den tråkiga bieffekten att man nog får bort cancern men att patieten dör stax efterår vilket ju inte är riktigt önskvärt.

Inledning och bakgrund

Det finns många åsikter om vad som förorsakar cancer. Man har inom skolmedicinen satsat något hundratal miljarder dollar på att hitta en genetisk orsak till cancer. Den gängse uppfattningen inom skolmedicinen verkar vara att cancer uppstår slumpmässigt till följd av slumpmässiga genetiska förändringar i någon cell med resultatet att cellen börjar dela sig okontrollerat. Då en grupp celler delar sig okontrollerat så uppstår det en svulst/tumör som beroende av var den befinner sig kan skada individen på olika sätt. Jag är inte här intresserad av vilka skadorna kan vara.

Om cancer uppstår till följd av slumpmässiga genetiska skador bör olika cancerformer ha väldigt lite med varandra att göra eftersom grunden antas vara genetiska mutationer. Det visar sig dock att det finns vissa gemensamma egenskaper hos många (alla?) cancerformer som gör att man kan använda dessa egenskaper för diagnos och detektering av cancer. En spännande egenskap är att cancer verkar ha en omåttlig aptit på socker. En cancertumör använder upp till 15 – 16 ggr mera socker än en normal cell. Sockret används dessutom extremt ineffektivt så att det bryts ner anaerobt (utan syre) till mjölksyra i stället för att brytas ned till vatten och koldioxid. Eftersom svulsten ger ifrån sig stora mängder mjölksyra så kommer halten av mjölksyra i blodet att stiga vilket kroppen tolkar som on den utsatts för en extrem fysisk ansträngning d.v.s. mjölksyran gör att kroppen uppfattar sig som extremt trött. Mjölksyran förs av blodet till levern där den behandlas så att det av den produceras socker … som tumören kan använda.

Hur vet vi att en tumör har en våldsam aptit på socker? Dagens medicin använder sig av tumörens aptit på socker för att detektera var det finns tumörer. Man ger patienten en dos socker märkt med någon lämplig radioaktiv isotop. Man kan efter en stund scanna av hela patientens kropp och de platser där man hittar koncentrationer av radioaktivt socker är platser där det sannolikt finns en tumör.

Området runt tumören och i tumören tenderar att ha en dålig syrsättning och vävnaderna är surare d.v.s. har ett lägre pH än omgivningen.

Vi vet med säkerhet att den genetiska förklaringen till cancer åtminstone inte kan vara hela förklaringen eftersom vissa virus både hos människor och djur ökar risken för specifika cancerformer. Det finns också åsikter om att cancer eventuellt kunde vara resultat av en svampinfektion. En representant för den här synen är bl.a. den kontroversiella italienska läkaren Simonchelli som något tillspetsat konstaterar att all cancer är svamp …

Var hittar vi organismer som har en motsvarande sockeranvändning som en cancersvulst? Det visar sig att olika typer av svampar, mögel och vissa bakterier har en förkärlek för en sur miljö med begränsad tillgång till syre. De här organismerna utsöndrar ofta kraftiga gifter som används för att hålla andra bakterier borta genom kemisk krigföring. Ett välkänt exempel är penicillin som utsöndras av svamp/mögel och som dödar eventuella konkurrerande bakterier. Eftersom svamp och mögel lever på socker och med socker besläktade ämnen t.ex. cellulosa i trä så har de här organismerna en förmåga att producera enzymer som bryter loss sockergrupper ur olika kemiska föreningar. Ett sådant enzym är beta-glucosidas som bryter loss två sockermolekyler från ett större komplex.

Hur ta död på cancer

Om man antar att cancern är beroende av stora mängder socker så verkar det naturligt att behandla en cancertumör med ett ämne där man har kopplat ihop några sockermolekyler (lockbete) med något lämpligt cellgift. Om man kan lura en cancercell att ta upp kombinationsmolekylen eftersom den innehåller socker och lura cellen att bryta loss sockret så kommer gifterna att frigöras och i bästa fall så dör cancercellen. Finns det någon lämpligt kemiskt komplex som skulle ha de här egenskaperna?

Det visar sig att ett stort antal olika fruktkärnor innehåller varierande mängder av ämnet Amygdalin som består av två sockermolekyler kopplade till en cyanidgrupp och benzaldehyd. Båda de senare är giftiga och dessutom förstärker gifterna varandra.

Hur förväntas då amygdalin fungera? Man antar att amygdalin förs runt i kroppen med blodet och cancerceller kommer att detektera att Amygdalinet innehåller två sockergrupper! Amygdalinmolekylen dras in i cancercellen som använder självproducerat beta-glucosidas till att bryta loss sockret från Amygdalinet. Resultatet är att det samtidigt frigörs cyanid och benzaldehyd vilka förgiftar cellen så att den aktiverar apotosis d.v.s. programmerad celldöd. Normala celler producerar inte det behövliga enzymet beta-glucosidas och kan följaktligen inte bryta loss sockret och aktivera giftlasten. Amygdalin är således inte giftigt för normala celler.

Mekanismen bakom hur Amygdalin fungerar verkar mycket lättförståelig och extremt effektiv. Vi har ett ämne som i huvudsak påverkar endast cancervävnad utan att skada friska celler. Finns det då belägg för att Amygdalin kan fungera som cancermedicin?

Det visar sig att det finns ett folk, Hunzas, i Himalaya som ofta lever till långt över hundra år. Denna folkgrupp har fram till vår tid varit totalt förskonad från cancer, varför? Nyckeln torde vara att människorna i denna folkgrupp odlar mycket apprikos och antalet apprikosträd är en mätare på en människas rikedom. Människorna här äter inte bara fruktköttet utan de bryter upp nöten inne i frukten och äter fröet … som är mycket rikt på Amygdalin. Hunzas kan äta upp till 70 – 80 aprikoskärnor per dag utan några biverkningar annat än att cancer är okänt och att människor lever till en hög ålder.

Varför används inte Amygdalin av läkare

Amygdalin har undersökts från 1950-talet fram till ca. 1970 då ämnet i USA efter framstötar från läkemedelsindustrin förbjöds. Fram till ca. 1970 publicerades ett rätt stort antal rapporter över mycket lyckad cancerbehandling med amygdalin. Efter detta har man betonat att Amygdalin innehåller cyanid och således bör vara ett dödligt gift … detta motsvarar en situation där man säger att vanligt koksalt NaCl innehåller klor (klorgas användes som stridsgas under första världskriget) och således bör salt vara extremt farligt … vilket är total smörja.

Det är ett känt faktum att man inte kan äta ett stort antal aprikoskärnor på en gång utan att bli sjuk! Orsaken är att vi i tarmen har bakterier och svamp som kan producera beta-glucosidas som alltså frigör cyanid i tarmen. Stora mängder cyanid är inte bra … det är ett dödligt gift! Lösningen är enkel. Man börjar äta aprikoskärnor försiktigt i små mängder t.ex. en kärna på morgonen och en annan på kvällen. Följande dag ökar man dosen om inga biverkningar uppträder. Man kan då ta t.ex. en kärna tre gånger under en dag (tuggas). Under några dagars tid höjer man successivt dosen tills man når den önskade nivån. Resultatet är antagligen att tarmfloran påverkas så att bakterier/svamp som kan frigöra cyanid minskar och då minskar samtidigt mängden i tarmen frigjord cyanid. I stället kommer Amygdalin in i kroppen och börjar småningom nå cancern.

Det är intressant att notera att demoniseringen av Amygdalin/aprikoskärnor helt tydligt är en bluff avsedd att förhindra att Amygdalin används som cancermedicin. Hur vet man det? Jag har inte cancer men jag har av rent intresse provat på att tugga på aprikoskärnor. Jag har idag kommit upp till ca. 30 kärnor per dag vilket enligt skolmedicinen motsvarar ca. 50 mg cyanid … samtidigt är detta en LD50 dos där 50% av de individer som utsätts för en sådan dos dör 😉 . Slutsatsen är naturligtvis att skolmedicinens påstående att amygdalin snabbt bryts ner i tarmen inte kan stämma. Om amygdalin snabbt skulle brytas ner skulle jag ha råkat ut för akut cyanidförgiftning men jag lever och mår mycket bra.

Hur kan man påverka cancerns tillväxt

Vi såg ovan att en cancersvulst har följande egenskaper:

  • Cancern har en extrem aptit på socker
  • Tumören och området kring den är dåligt syresatt
  • Tumören och området omkring den är surare än friska vävnader

Ovanstående ger en rätt självklar metod för att minska tumörens tillväxt och i bästa fall eliminera den helt.

Steg 1.

Sätt tumören på svältkur genom att möjligast kraftigt minska på allt intag av socker och andra snabba kolhydrater såsom vitt mjöl, vitt bröd etc. Socker och kolhydrater byts ut mot grönsaker som är fattiga på kolhydrater och energin tas i stället från ett ökat fettintag. Notera att t.ex. kokosfett innehåller fettsyror som kroppen kan använda direkt i stället för det vanliga bränslet socker. Den diet som behövs kallas low carbon high fat.

Steg 2.

Balansera upp kroppens pH. Blodets pH hålls hela tiden vid pH 7,35 – pH 7,45 eftersom detta är livsviktigt då andningen kräver att surheten ligger inom detta intervall. Många menar att blodets mycket stabila pH betyder att kroppen alltid kan reglera pH och att all yttre hjälp är båg. Situationen är dock den att kroppen för att hålla blodets pH på en korrekt nivå tar buffertämnen där de finns att tillgå från andra delar av kroppen bl.a. benstommen. Andra organ har inte lika stringenta krav på pH och överlever även om pH sjunker betydligt. Man kan hjälpa upp situationen genom att t.ex. dricka vatten med små mängder tillsatt matsoda (1/2 tesked på ett glas). Det är skäl att inte överdriva detta eftersom stora mängder matsoda kan ge upphov till njursten baserade på calcium … på samma sätt som ett lågt pH värde (surt) kan ge stenar av urinsyra. Den gyllene medelvägen gäller som alltid. Om pH regleringen fungerar så blir livsmiljön sämre för cancersvulsten vilket ger immunsystemet bättre möjligheter att rå på den … detta är åtminstone resonemanget.

Steg 3.

Börja äta aprikoskärnor, eller äppelkärnor eller andra kärnor som innehåller vettiga mängder Amygdalin. Kärnorna skall tuggas eller mosas for att amygdalin skall kunna tas upp av kroppen. Kärnor som innehåller amygdalin smakar bittert. Sockermolekylerna fungerar som lockbete som lockar cancercellen att ta in amygdalinmolekylen. Cancercellen har tillgång till ett enzym, beta-glucosidas, som bryter upp amygdalinet i socker och gift vilket skapar kaos i cancercellen som dör.

Intressanta länkar:

http://www.naturalnews.com/035554_laetrile_cancer_cure_cyanide.html

Notera att man i nedanstående länk anger att LD50 för cyanid via födan ligger på 50 – 200 mg. Det här visar helt klart att Amygdalin inte uppför sig som cyanid. Jag har utan problem, alltså inga som helst symptom, ätit över 30 aprikoskärnor. Dessa aprikoskärnor bör i medeltal motsvara ungefär 50 mg cyanid om man antar att kroppen genast bryter ner dem. Varför har jag inte blivit akut sjuk om den medicinska propagandan är korrekt. Notera att mycket större doser än 30 kärnor är möjliga utan bieffekter. Slutsatsen är att kroppen normalt inte bryter ned amygdalinet så att fri cyanid uppstår annat än i början av en kur då det kan finnas bakterier i tarmen som producerar det enzym som behövs för att låsa upp amygdalinet. Då man påbörjar kuren med en mycket liten mängd aprikoskärnor så kommer man att slå ut de bakterier som producerar beta-glucosidas. Efter några dagar kommer inte längre cyanid att uppstå eftersom de behövliga bakterierna inte längre finns.

http://www.cyanidecode.org/cyanide-facts/environmental-health-effects

Så här beskrivs Amygdalin i Wikipedia.

http://en.wikipedia.org/wiki/Amygdalin

Jämför ovanstående vikipediaartikel med nedanstående rapport. Som konstaterar:

All agree that it is a characteristically harmless substance when administered intravenously under medical supervision and that orally, therapeutic dosages can be tolerated. On the other hand, they all report definite palliative and anti-tumor effects even in patients with cancer in terminal stages. Already mentioned are the great numbers of scientific studies which, in animals, have shown the antineoplastic effect of AMYGDALIN during the last 25 years. In this section, summaries of the results of the clinical studies performed by Dr. Ernesto Contreras Rodriguez and his associates at the Centro Medico y Hospital Del Mar, Playas de Tijuana, B.C.N., Mexico, are included …

Some 420 patients with cancer in advanced stages and 90 healthy volunteers were exposed to AMYGDALIN in intravenous dosages of up to 21g, or 2g orally, per day, tolerated perfectly without evidence of toxicity, acute or chronic (six month study). The palliative effect was apparent in those patients who were not able to tolerate any kind of conventional treatment.

Survival to twelve months and the median survival were better than those of the historic controls used for comparative analysis, both from the diagnosis and from the date of first treatment. When the results were compared with some of the better series reported using of radiotherapy and/or chemotherapy, the results with AMYGDALIN were as good, or better, according to the histopathologic type, stage and functional capacity (Karnofsky Performance Status). The survival to twelve months from the diagnosis was 55.25% (142 of 257 patients) and 34.63% from the first use of AMYGDALIN (89 of 257 patients). The median survival was 59.45 weeks from the diagnosis and 35.76% from the first dose of AMYGDALIN. Most other literature reports a median survival of 25 weeks for patients with inoperable lung cancer.

http://worldwithoutcancer.org.uk/studies-research-more-documented-evidence/amygdalin-laetrile-b-17/

Ovanstående resultat kan med fördel jämföras med följande studie på möss som påstås visa att ämnet inte har någon som helst effekt. Det vore mycket intressant se om nedanstående försök är reproducerbart. Det här är den rapport som har använts av läkemedelsindustrin till att demonisera amygdalin. Hill & al.:

http://www.google.fi/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&source=web&cd=1&ved=0CCgQFjAA&url=http%3A%2F%2Fcancerres.aacrjournals.org%2Fcontent%2F36%2F6%2F2102.full.pdf&ei=FbU8VMGdDoTMyAPPj4HoDA&usg=AFQjCNHESdXi3U6GYsMep0xG5tKhn1cddw&bvm=bv.77412846,d.bGQ

Notera hur det fortfarande finns ett verkligt intresse för amygdalin trots att man påstår att ämnet inte har någon effekt.

http://www.cancerjournal.net/article.asp?issn=0973-1482;year=2014;volume=10;issue=5;spage=3;epage=7;aulast=Song

Experiment på råttor har gjorts för att bestämma det såkallade LD50 värdet d.v.s. den dos Amygdalin som leder till att 50% av råttorna dör. Resultatet var 530 mg/kg kroppsvikt då ämnet ges genom munnen. Motsvarande dos för en människa som väger 80 kg skulle då vara 42 g amygdalin/dag. Det är också intressant att se att man bestämmer LD50 dosen utan någon ”inkörningsperiod”. Varför gör man så? Alla alternativa användare betonar vikten av att långsamt öka dosen för att inte amygdalin skall ge bieffekter. Det är välkänt att dosen för intravenöst given amygdalin ligger mycket högre eftersom upplåsningsenzymet inte normalt bildas i kroppen.

http://www.cancerjournal.net/article.asp?issn=0973-1482;year=2014;volume=10;issue=5;spage=3;epage=7;aulast=Song

Locket läggs på …

http://www.cancerdefeated.com/newsletters/The-Laetrile-Cover-Up.html


Pointman's

A lagrange point in life

THE HOCKEY SCHTICK

Lars Silén: Reflex och Spegling

NoTricksZone

Lars Silén: Reflex och Spegling

Big Picture News, Informed Analysis

Canadian journalist Donna Laframboise has been watching the climate world since 2009. What she sees isn't pretty.

JoNova

Lars Silén: Reflex och Spegling

Climate Audit

by Steve McIntyre

Musings from the Chiefio

Techno bits and mind pleasers

Bishop Hill

Lars Silén: Reflex och Spegling

Watts Up With That?

The world's most viewed site on global warming and climate change

TED Blog

The TED Blog shares interesting news about TED, TED Talks video, the TED Prize and more.

Larsil2009's Blog

Lars Silén: Reflex och Spegling

%d bloggare gillar detta: